I början på veckan fick vi äntligen hem beslutet om dagisplats. Vi kunde äntligen sluta vara oroliga då vi har hört många skräckhistorier med långa köer och dagisplatser långt hemifrån.

Vi är ju tvungna att ha gångavstånd till dagiset då vi bara har en bil och den behöver Micke. Sedan börjar även mina föräldradagar sina och jag måste bli arbetslös i mars. Och söka jobb utan ordnad dagisplats känns inte som det bästa utgångsläget. Det var ju meningen att Micke egentligen skulle vara föräldraledig ett par månader men då han fick byta från Logent till Proffice så fick han börja om på 6 månaders provanställning så vi vill ju inte göra något som minskar hans chanser till en fast anställning.

Men eftersom jag är arbetslös så blir det ju bara 15 h/vecka och det tror jag bara blir roligt för Edvin. Sedan märks det när jag klarar landa hem ett jobb, men sommarjobba kommer jag ju göra.

Vi fick iallafall plats på Norrgårdens förskola som är precis utanför oss. Hur långt kan det vara? 50 steg? Så långt till dagis kommer vi verkligen inte ha.

Nu börjar Edvin gå mer och mer, längre och längre sträckor. Men han är väldigt bekväm av sig, vill han någonstans så kryper han. Det måste ju gå så fort som möjligt. Men idag orkade han koncentrera sig tillräckligt länge för att iallafall ta sig från tvbänken till vardagsrumsbordet.

Både jag och Micke blir lika chockade och exalterade för varje steg han tar! Det är så häftigt, tänk för ett år sedan så väntade vi på honom och nu går han runt här. Overkligt!