Det här med trötthet, speciellt min trötthet, är väldigt konstig. Sedan Edvin kom så har jag lärt mig att klara mig på mycket mindre sömn än vad jag var van vid. Nu tycker jag till och med att det är sovmorgon om vi inte behöver gå upp innan klockan 7. Det viktigaste för att dagen ska fungera är att jag får sammanhängande sömn och inte behöver gå upp flera gånger på natten för att trösta, ge napp eller fixa välling. Sedan spelar det inte så stor roll om det är 9 timmar eller 5 timmar jag får sova sammanhängande. Har ju märkt att jag lägger mig väldigt sent på kvällarna men det är för att på kvällarna är det ju så härligt lugnt. Man kan titta i lugn och ro på tvn, man kan städa utan att det är en vilde som drar ut allt igen och man kan äta godis utan att Edvin vill smaka. Så för att man njuter av den lilla egentid man får så blir det ofta sent i säng.

Men iallafall, till det konstiga! Igår somnade jag runt 23 och var beredd på en jobbig natt då natten innan var av den helvetiska sorten. Men vaknade kl 6.30 sådär härligt pigg och utvilad. Kände att det var skönt att få sova utan att bli väckt, inte ens för att ge nappen och lite klapp på ryggen. Medan jag ligger i sängen och njuter av mitt utvilade humör så kommer tankarna som en smäll i ansiktet - Varför har han varit så tyst? Varför har han inte vaknat? Lever han? Levde han ens igårkväll när jag gick och la mig? Tankarna fortsätter så och jag funderar på att gå upp och väcka honom men då hör jag hur det börjar gny ifrån hans rum och att det är någon som börjar banka i vägen. Genast blir jag lugn men då slår tröttheten till och jag funderar - varför kunde du inte sova lite längre?

Men det är bara att gå upp med vetskapen att jag har iallafall fått 7 timmars sammanhängande sömn och dagen kommer troligtvis bli bra med en utvilad mamma och en utvilad lite kille. Men det skulle ha varit skönt med iallafall en halvtimme till!